Du har räddat mig idag!
Du har räddat mig i den mest tråkiga arbetsdag jag varit med om på länge.

Eftersom jag hade dig kunde jag ladda ner ett avsnitt av "kropp och själ" och drömma mig bort en stund.

Förövrigt var det ett väldigt intressant program jag lyckades få tag i. Det handlade om gener och möjligheten att kunna DNA-testa sig. De ifrågasatte varför man skulle vilja, respektive inte vilja få reda på om man har anlag för t.ex. lungcancer.
Det är en väldigt svår fråga. Undra hur jag hade velat göra?

De intervjuade en tjej som hade huntingtons sjukdom i släkten (det är ungefär som MS, musklerna förtvinar och leder mot en utdragen död) både hennes mamma och mormor hade genen. Barnen till en huntington sjuk har 50% risk att ha ärft genen. Denna tjejen valde att vid 25 års ålder testa sig för att se om hon har genen eller inte. (har man genen blir man tids nog sjuk). Det visade sig att hon hade den och föll i en djup depression.

När jag hörde detta var min första reaktion - varför skulle man vilja få reda på detta? varför slösa bort så många år av sitt liv med depression, terapi och ångest för något hon inte kan rå för.
Men sedan berättade tjejen om varför hon tyckter att dna-testing är bra. Hon ansåg att det nu fanns en chans att förenkla, planera och förbereda sig för det som väntar henne. Några exempel var att hon och hennes man hade valt att köpa ett hus med en våning (eftersom hon inte kommer kunna gå i trappor), när de väljer att skaffa barn kan man ta tester på äggen för att se vilket som inte har genen och så vidare. När hon hade berättat detta hade jag plötsligt ändrat uppfattning - det kanske är rätt bra att veta ändå. Nu har hon en chans att bryta genen så att inte hennes barn också får det. Hon vet vad som väntar henne och har bearbetat det istället för att gå i förnekelse hela livet till den dagen man blir sjuk (om man nu blir det).

Det är en knepig fråga det där. Dilemman som innehåller moral och etik är ofta just det, knepiga.